Black and White

 
 
 

Sol

 
Vissa dagar kommer solen fram och i veckan var en sådan dag. Efter att jag jobbat ( jobbar frukost med Judith på bilden) åkte vi upp och tog vara på soltimmarna. Bitvis fin snö bitvis bortblåst snö och därav is. 
 
 

Idag

 I den skakande föråldrade gondolen upp på berget är det omöjligt att inte få upp drömbilder om hur dagen ska se ut, hur trött i benen man kommer vara på kvällen och alla åk som ska få printas in i hjärnan som minnen man kommer ha med sig, förhoppningsvis länge. Det är dimmigt, sikten är, ja sikten är ingenting. Det snöar precis så mycket som man väntat på att det ska göra. Man har väntat många dagar på att få se berget fyllt av snö. Snön som gör alla skarpa kanter mjuka, som gömmer årets pjäxor som ännu inte format sig riktigt än och skidorna som snart när rörelseenergin ökar snart kommer flyta ovanpå all snö.
 
 
     Efter ett tag kommer man upp och ut ur gondolen, klampande, smattrande av skidorna, några steg senare är man ute. Pjäxorna ska spännas hårt och vantarna ska innanför jackan, skidorna ska på fötterna och väskan ska knäppas. Sen står man där, redo att förverkliga alla de tankarna man hade i gondolen på vägen upp.
 
Det tråkiga är att ibland går inte drömmarna om den prefekta dagen och alla parametrarna såsom, kroppen och berget jämt ut. Ibland fattas någon del som gör att alla saker inte går ihop, som gör att det inte fungerar alls. 
 
Idag var en sån dag saker inte fungerade alls.
 
Jag log, det vräkte ner snö och när jag åkte sprutade det snö runtomkring hela mig. Lycklig, förväntansfull och redo att köra skiten ur mig, köra bra och träna för att bli ännu bättre. Idag skulle jag köra mitt bästa. 
20 sekunder senare och ett par svängar ger underbenbenen upp. Fan tänker jag, kör vidare och försöker några svängar till. Det kommer snö innanför jackan när kraften blir för stor och underbenen gör för ont, jag hatar att trilla på enkla ställen. Min envisa del ställer sig upp igen, tar några svängar till och trillar igen. Sen börjar jag gråta. För att jag vill så himla gärna att det ska gå bra idag, jag vill så himla gärna åkta skidor, jag har sett fram emot all den här snön,  jag vill så gärna vara helt skadefri. 
 
 
Så när William mötte upp ett glatt gäng som skrek och hojtade av glädje efter åket. Tog jag mina skidor och gick ensam mot liften som skulle ta mig ner till byn igen. I en ensam gondol med en snickers kom jag på att det kunde varit mycke värre än såhär. Men om någon där ute vet vad man skulle kunna hitta på för metoder för att fixa en extremt smärtande punkt (inte benhinneinflammation) på baksidan/utsidan 10cm över yttre fotknölen, skulle jag vara evigt tacksam. 
  

Tre versioner

 
 
 
William gav mig en ritplatta i julklapp och som ni ser används den flitigt. Igår började jag bara rita streck och tillslut blev det visst en våg. Idag började jag rita på ett lejon som sedan fick hoppa in i vågen. Här är tre olika versioner på typ samma grej.
 
 

Första riktiga snön.

I förra veckan när vi åter igen kom ner till Engelberg kom även första riktiga snödumpet för året. Det var djupt och jag fick åka några av mina bästa pudersvängar i livet. Jag svor många gånger åt att jag inte var tillräckligt stark i benen när allt man ville var att åka mer men mjölksyran var upp över öronen. Det var kul, och allt man känner är - GE MIG MER!

Ett par sånna dagar.

Photo: William Larsson
De seanste två dagarna alltså, vilka bra dagar. Igår byggde jag och Judith en egen kick medan William och Jesper byggde sin. De tränade på antalet fler varv än oss. Men tillsammans lyckades vi i alla fall ta en gruppbild i värdsklass. Idag skrek mina benhinnor -vilaaaa!! så grabbarna fick åter stå för droppen och snurrarna. Även fast benen inte var med mig var resten av livet det, med sol, bra snö, bra sällskap och ett jobb!!! 
 

15 sekunder

 

RSS 2.0